Tour de Paris dag 7, Soisson - Paris!!

När jag börjar skriva detta inlägget är klocka 01:30 natten till lördagen den 12 juli och jag är i Paris. Jag vet att om jag inte skriver det nu så kommer jag aldrig att göra det, så vi kör på. 

Vi trampade på från Soisson tidigt på morgonen som vanligt och 10 meter från hotellet fick jag direktiv att gå upp i draglaget. Bara att trampa fram och börja väcka liv i benen helt enkelt. I första backen skulle en av killarna i draglaget växla ner och helt plötsligt flög det cykeldelar över hela vägen. Hans växelöra hade gått sönder, och det är inte något man bara lagar sådär. Servicebilen fick vända om för att se vad de kunde leta fram och byta ut det mot. Vi väntade in dom ett litet tag men insåg att vi måste fortsätta trampa, så det var bara att köra på. 

Marie var förberedd inför Paris redan på morgonen. Notera drycken i fickorna. 

Vi trampade på genom backar och berg, och med en hel del punkor. Efter några mil började det ösregna igen. Vilken himla otur vi har haft alltså... Vi körde på, men det var riktigt tungt att dra i alla dessa backar i ett ösregn. 

Här hade det inte börjat regna ännu, vi väntade in en punka. 

Sara och Susanna. 

Christian med sin snygga rosa sadel. 

En av de läskigaste sakerna på hela dagen var när vi körde genom en liten by. Helt plötslig kom det en gigantisk hund springandes rakt emot klungan och kastade sig in bland oss. Så sjukt obehagligt. Jag låg längst fram så den missade mig och ingen körde omkull lyckligtvis, men jäklar alltså. Och helt plötsligt kom den upp på sidan av oss och sprang, den sprang med oss länge och kom så fruktansvärt nära. Usch! En hund som väger mer än de flesta i teamet mitt i en klunga, det kunde gått riktigt illa. 

Vi skulle "bara" cykla ca 11 mil idag, men ibland är det inte så bara när vi växlar mellan att köra i 11 km/h i uppförsbackar och max 30 km/h i nedförsbackarn på regnhal asfalt. Det gick så segt alltså, och jag blev supertrött. Vi stannade första gången efter 75 km och då visste jag knappt vad jag hette. Jag fick en kram av Sofie och då bara brast det, jag började såklart gråta igen... Den här ansträngningen dag efter dag bryter verkligen ner psyket totalt, varje liten grej känns jättestor och där stod jag och grät för att alla bara hejade på den andra tjejen i draglaget i uppförsbackarna och inte mig, ingen ropade att jag var duktig. Men jag är ju stark, jag är starkare än vad många nog har trott så de bara antar att jag klarar det vilket jag ju också gör, så det är ju egentligen en komplimang. Hur som helst, så kan det gå ibland, nu har jag gått vidare. Dessutom har jag fått så mycket uppskattning senare under dagen idag att jag har börjat gråta flera gånger. Jag kommer aldrig få tillbaka mitt rykte som badass efter detta... 

Efter lite fika körde vi på igen, nu inte i draget längre dock, skönt. Vi närmade oss Paris men var under enorm tidspress för att hinna till rondellen där alla rynkebylag skulle mötas 14:30. Med ca 20 km kvar vinkade vi hejdå till servicebilen för vi skulle bara köra cykelbana in i Paris. På de 20 kilometrarna fick vi över 10 punkteringar. Klockan tickade och till slut fick folk köra på fälgarna för vi hann verkligen inte stanna. 

Vi kom fram sent till rondellen, men lyckligtvis inte för sent. Teamen hade börjat rulla men vi hade plats 17 i ledet och hann med 5 minuters marginal. Tänk om vi hade cyklat till Paris i sju dagar bara för att missa själva incyklingen med fem ynka minuter. 

Jörgen, Sara, Patrick och Sara var glada över att vara framme med alla de andra lagen. 

Mia fick Rynke fastspänd runt sig, hur fin var hon inte?

Jag och Susanna var också glada över att vara framme. 

Sedan började vi sakta rulla genom Paris och det var så otroligt märkligt. Dessutom sprack det upp då och blev sol! Vi skrek och sjöng och hade oss och jag visste knappt vart jag skulle bli av för jag var så lycklig. 

Att cykla runt triumfbågen och sedan vidare mot Eiffeltornet, alltså wow. Jag tror knappt ni kan förstå känslan. 

Sedan kom vi till place vauban där alla skulle mötas. Jag hörde någon ropa Cecilia och där stod mamma och pappa. Då brast det igen. Jag började storgråta. Herregud med tårar det varit på den här resan. Och sedan körde vi igenom målet och bort till vårt tält och på båda sidor stod massor av folk som applåderade och ropade "bra jobbat". Vid det laget grät jag så jag knappt fick luft. Hoppade av cykeln, fick krama mamma och pappa som grät precis lika mycket och fick ett glas champagne av coreteamet. 

Efter lite bubbel så greppade vi tag i Marie och Robert, våra fantastiska kaptener. Vi tyckte att de varit torra lite för länge vid det laget. 

De fick bada lite. Det fick även Sandra som har styrt vårt coreteam och tagit hand om oss så himla bra. 

Härlig gruppbild, totalt kaos! 

Sedan var det bara att vinka hejdå till mamma och pappa, för att återigen greppa tag i cykeln för att köra de sista 6 kilometrarna till hotellet. Det tog emot att cykla igen kan jag säga. 

Vi körde (olagligt) på Champs elysees. 

Måste ju ha triumfbågsselfie också. 

Rena ben efter en dag i regn. 

Det var läskigt att köra i stadstrafik utan poliseskort, men vi kom fram. In i duschen, byta om för att hoppa in i taxis till en restaurang för sista teammiddagen.

 Jag åt singlar för första gången! Det var mumsigt. When in France tänkte jag och det var ju lyckat! 

Sara och Henrik hade det lite tight. 

Efter en riktigt bra middag med många fina tal och en del tårar (inte från mig denna gång, succé!) så tackade jag för mig och hoppade in i en taxi med några andra. 

Vi körde förbi Notre Dame. 

Klockan var närmare ett och jag hade knappt hållt ögonen öppna sedan jag hoppade av cykeln. Det kändes trist att lämna teamkompisarna, men jag är så stolt över allihop. Vi kom fram till Paris utan en enda skada, ingen hamnade på sjukhus eller behövde knappt ett plåster. Jag har spenderat den här veckan med några av de häftigaste personer jag känner och de har alla imponerat på mig. Jag är så stolt över att ha cyklat till Paris, och speciellt med fantastiska team Stockholm. Ni är grymma och jag är så glad över att ha fått uppleva den här stundtals fruktansvärda men även helt fantastiska resa. Nu är äventyret över för denna gång, vem vet när jag får tillfälle att skriva igen... Tvärs över USA på cykel kanske, då är det dags igen. 

Tack för att ni har läst och för alla fina kommentarer, jag läser allihop och blir så himla glad. Tack tack tack!