Ready set go.

Jag kan inte förstå att vi hoppar på ett tåg mot Lund imorgon. Det känns så overkligt att det redan är dags att börja vår stora resa, den som vi har pratat om sedan i oktober förra året. Jag kommer ihåg första teammötet, hur spännande det var och vilka lyckokänsla jag fick i hela kroppen när vi körde vårt första "Ge mig ett T! Ge mig ett S! Vad blir det? TEAM STOCKHOLM!" med en stor gruppkram efteråt.

Hur vi svettades och skrek på våra spinningcyklar under hela vintern och tyckte att Lars verkligen plågade oss under de där 90 minuterna varje lördag. Vi låg på rygg bredvid varandra och gjorde "sköldpaddan" för att stärka våra coremuskler och när svetten rann och mjölksyran brann i benen så skrek vi och ropade på varandra istället för att ge upp. Det var där någonstans vi blev ett team.

Ett team som har evighetslånga inlägg i vår hemliga facebookgrupp om huruvida det verkligen är snickers eller bacon som är bästa cykelmaten, som i början av april när vi satte oss på våra cyklar för första gången var helt slut efter fem mil, och som nu har kört Vätternrundan på team Stockholms snabbaste tid någonsin (12:16). Jag kommer ihåg hur osäkert det kändes de där första gångerna på cykeln, så många som aldrig cyklat tidigare eller suttit på en racer, hur ska detta gå? Och nu är vi här, tre månader senare och det känns så bra. Det känns som att vi aldrig gjort något annat än att cykla i klunga, prata rullsnitt och vem som ligger med vem. Ja, vem man ligger bredvid i klungan alltså. "Vem låg du med på vägen till fikat?" är en vanlig mening hos oss. Och fikat som är så viktigt. Höjdpunkten på varje cykeltur, det första vi frågar om på morgonsamlingen. Då vi får sitta ner och vara vanliga människor, inte bara cyklister.

De här människorna som pratar skavsår på ställen där man aldrig någonsin vill få skavsår, som skrattar åt cykelskämt ingen annan i ens liv uppskattar eller som lägger en hand i ryggen på en när det går lite extra tungt. Det känns så bra att det är dessa härliga individer jag ska köra uppför Mur de Huy med. Som kommer hjälpa mig när det blir tungt. Som kan påminna mig om att dricka när jag glömmer, eller tvingar i mig energi när jag är för trött. Med dessa människor har jag kämpat för livet tillsammans med, för att barn ska slippa dö i cancer och för att familjer ska slippa gå under av sorg. För det är viktigt att inte glömma varför vi gör det här. Vi har samlat in långt över en miljon kronor till barncancerfonden, vi har kämpat för varenda krona men det är det värt. Varenda liv är värt våra skrapsår och träningsvärk och värkande kroppar.

Det kommer att bli en helt fantastisk vecka hoppas jag. Vad kan det annars bli när det redan varit ett så fantastiskt år?

Lyckan hos någon som precis fått hem sin första racer. Hon heter Gullan och jag bar henne hela vägen hem för det regnade och jag ville inte att hon skulle bli smutsig. If that's not love...

Vill du ge ett bidrag till vår insamling till Barncancerfonden? Gå in här då. Vi uppskattar varenda krona.