Tour de Paris dag 6, Corbion - Soisson

Etapp 6 på tour de Paris inleddes i ett regnigt (!!) Corbion, men vi hoppade in i alla bilar och taxis för att åka till stället där de bröt igår. Efter någon timme var vi där och det hade slutat regna (!!), men det låg en tung dimma över landsbygden. Men det var varmt så det gjorde ingenting faktiskt. 

Susanna gör sin standarpose... 

Jag hoppade in i en taxi som körde som en galning på de små belgiska skogsvägarna. Var bara lite nervös. 

Men vi kom fram hela lyckligtvis.

Många cyklar på rad som hade fått åka i kylbilen till Frankrike där vi nu befann oss. 

Det var en väldigt vacker startplats. 

Vi hoppade på cyklarna och jag märkte direkt att min ena sko inte gick att klicka i pedalen. De har varit dåliga, men nu gick det inte. Körde två mil innan den klickades i, galet ändå. Att cykla med urklickade cykelskor är väldigt halt och läskigt men det gick. Vi stannade efter en stund och då fick Jörgen ta en pinne och krafsa ur gruset, sedan gick det lite bättre igen. 

Jörgen var väldigt snygg i sin platssäcksklänning för övrigt. Dock åkte den av snabbt, eftersom det var varmt och inte regnade (!!). Det låg en dimma i luften men lite fuktiga i 17 grader är inte alls lika jobbigt som dyngsur i 10. 

Målet med dagen var att hinna 13 mil till klockan 15, då vi skulle se tour de france passera förbi. Det var många backar men jäklar vad vi trampade på. Går ju lättare när det inte är så blött också. På en raksträcka körde vi i 38, det är väldigt väldigt snabbt. 

För att hinna så hade vi ingen förmiddagsfika, och jag är så dålig på att trycka i mig mat på cykeln. Mitt humör och energinivå störtdök efter ungefär 6 mil, och då lade en teamkamrat sin hand på min rygg för att putta. Mitt enda mål med resan är att ha cyklat själv ner till Paris, jag behöver ingen hjälp, så det kan vara så att jag röt till rätt ordentligt. Jag kan ha svurit. Det finns en chans. Men jag har bett om ursäkt fem gånger, jag lovar... 

Efter 95 kilometer var det dags för mat äntligen. 

Jag var då för hungrig och trött på grund av det höga tempot att jag kunde inte trycka i mig den där pastan. Jag fick en kesella istället, den hällde jag i mig. Coreteamet fixar så bra åt oss. 

Fin omgivning på lunchen. 

Sedan körde vi på som bara den. Långa jobbiga uppförsbackar men vi tog igen det på flacken och i nedförsbackarna. Med en mil kvar insåg vi att vi skulle hinna i tid till tour de france, på samma tid som vi igår körde 87 km körde vi idag 130 km. Imponerande ändå. Körde genom massor av små söta byar genom den franska landsbygden. ÅÅH, och jag blev så nöjd. Har muuat åt alla kossor på hela resan (de små nöjena förgyller...) och har aldrig fått någon respons. Men idag när jag muuade på franska kossor så reste de sig upp! Hurra, jag pratar alltså ko på franska! Okej, blev löjligt glad. 

Vi kom fram till den där platsen där vi skulle träffas, och här ser ni ett långt gäng rynkebyare som ska heja på touren. 

Susanna och jag. 

Glada på väg till platsen. Här gick jag sönder mina klossar under skorna för övrigt, men mer om det senare. 

Under den långa väntan så...

...använde Sara Janica som armstöd 

...hade Sofie och Vincent tävling om vem som kunde komma ner i spagat

...och jag tog en selfie med Frankrikes president. Sånt som händer varje dag ni vet. Han skulle också titta på touren. Här berättar Daniel och Lars att vi cyklat från Sverige, han imponerad. 

Sedan kom ledargruppen. Det gick fooooort. 

Och efter kom klungan. Helt galet vad fort det gick, och så tätt de körde alltså... Lite skillnad. Imponerande men läskigt. 

När det var över kom ett rynkebylag och körde förbi som vi hejade på. Sedan cyklade vi själva iväg också och då insåg jag att mina skor var helt värdelösa. Den ena gick att klicka i lite, den andra gick inte att sätta fast alls. Jag cyklade på i 15 kilometer men när någon fick sladd framför mig och jag bromsade hastigt och insåg att det var sjukt obehagligt att inte sitta fast så hoppade jag av cykeln. Med 20 km kvar var det återigen inte värt min säkerhet, så jag stank ner servicebilen istället. Den här doften av svettigt blöt hund som omger alla just nu är inte så himla härlig. 

Återigen fick jag kolla på klungan bakifrån, men jag missade ju inte precis något. Så kan det gå. 

Såhär såg mina skor ut när vi kom fram: 

Och nu har jag fått nya klossar, så här ska de egentligen se ut: 

Lite skillnad? 

Väl på hotellet så var det dusch, middag inne i stan (bland det äckligaste jag ätit, smaklös pasta och kycklingfilé) och sedan lite cykelputs. Nu är Gullan fin igen. 

Ni ser ju vilken backig dag vi haft på banprofilen längst ner. Jobbigt! Det är ju inte så att benen är pigga dag 6. 

I morgon anländer vi äntligen till Paris. Så himla sjukt. Jag kan inte förstå att den dagen äntligen är här. Längtar efter att få se mamma och pappa stå där och ta emot mig. 

Vi hörs i Paris hörni!