Tour de Paris dag 5, Maastricht - Corbion (fast inte riktigt)

Dag fem. Belgien. Belgiska backar och belgiskt ösregn. Tio grader i luften men snålblåst så att det kändes som fyra. 

Men låt oss börja från början: på hotellet i Maastricht. Vi vaknade till ett ösregn. Regnkläder och alla kläder jag ägde på mig från början. Merinoullslinne, teamtröja, plastsäck, regnjackan och teamvästen. Plastsäckar hade nästan alla på oss idag, det håller värmen inne och vätan ute. Den plastsäcken räddade mig i många mil idag. 

Vi var sex team på hotellet i morse, många gulklädda att hålla koll på. 

Lotta utanför hotellet. Det spöregnade verkligen. 

Vi startade dagen och bara några hundra meter från hotellet kom första punkan och sedan fortsatte det bara. Det var bara 10 grader och blåste rejält, vi var så fruktansvärt kalla. Dessutom kom punkteringarna på löpande band så det gick sakta och det var ganska mycket backar. 

Man skulle kunna tro att de byter däck här men Sofie hade inga bromsklossar kvar. Sådana kan vara bra att ha kan man tycka. 

Sedan såg dagen mest ut såhär. 

Ganska vidrigt faktiskt. Efter ca 40 km fick vi fika, då var alla redan frusna och ganska less på vädret. Det slutade ju aldrig regna, inte ens för en minut...

Efter fikat fortsatte vi mot Huy, som ligger i en grop. Där ligger mur de Huy som ju är en jättebrant backe där ett känt cykellopp avslutas. Men först hade vi en annan jättebrant backe, sedan en jättelång nedförsbacke som var jätteläskig. 

Här hade vi precis kommit nedför den backen, det är jag som står till vänster och vinkar. 

Sedan kom mur de huy. Den är 26 grader som brantast. Jag har kollat videos innan och försökt förbereda mig, men jag måste erkänna att jag fick en smärre chock. Den började ganska snällt och jag låg på lägsta växeln från början, och det kändes bra. Sedan svängde backen och det blev lite brantare. Sedan svängde den och det blev ännu brantare. Och sedan blev det en jäkla vägg alltså. Det kändes som 90 grader och det bara gick inte. Låren brände, jag försökte stå upp men det var så blött så jag fick knappt fäste och sedan tog jag slut. Jag kom mer än halvvägs, men sedan fick jag hoppa av och inse mig besegrad. Wow, jag hade aldrig anat att den skulle vara SÅ himla hemsk. 

Henrik, Sara och Marie är äntligen uppe. 

Huy huy huy huy! Den vill jag aldrig cykla igen. 

Här ser man verkligen på mina ögon att jag var helt slut. 

Sedan pausade vi lite med alla andra lag som hängde där uppe, men sedan bar det av vidare. Vi körde nedför en lång backe igen, och på ett torg inne i Huy så fick vi persikor från ett grönsaksstånd. Han tyckte vi var duktiga som cyklat från Sverige. 

Sedan hade en i teamet förberett mig på att det skulle komma en till monsterbacke ut ur Huy, men herrejäklar alltså. Den var lika vidrig som muren, men denna gången tog jag mig upp. Blodsmak i munnen, låren skrek men det gick. 

Efter huy hade vi bara två mil kvar till lunchen, men två mil kan vara förbaskat långa när det spöregnar, är 10 grader och blåser något enormt. Jag grät. Alltså på riktigt, jag visste inte hur sjutton jag skulle fixa 140 kilometer till efter lunch. 

Vi kom fram och fick stå i en lada och äta, så det var torrt i alla fall. Men alla frös så att de skakade, så vi körde pingvin-style och höll oss så tätt det bara gick. 

Jag och Sara kramas lite. 

Efter en stund så informerade Marie om att två följebilar skulle köra direkt till hotellet, det fanns sju platser och alla som inte skulle kunna hålla ett högre tempo måste i princip åka med. Klockan var halv tre och vi hade bara cyklat 87 av dagens 224 kilometer. 

Alla frös, alla mådde dåligt, men alla vill ju cykla hela vägen till Paris. Vi har inte tränat så här länge för att åka bil. Men det gick inte. Jag kunde inte. Och jag blev så tacksam att jag grät (igen) när jag fick en plats i bilen. Det var inget tryggt väglag, jag var trött och ofokuserad och det är då olyckor händer. Jag tog ett beslut och jag är mycket nöjd med det beslutet. Jag satte mig i en varm bil bredvid en glad 5-åring och hade det så mysigt hela vägen till hotellet. Sara kan dock gå i god för hur borta jag var i huvudet, jag sa fel namn, jag tappade bort mig mitt i meningar och var knappt närvarande. Läskigt. 

Teamet från en varm bil. Tyckte så synd om de här. 

Väl på hotellet fick vi reda på att ett beslut tagits att alla i teamet skulle bryta vid nästa fikastopp 50 kilometer senare, ett mycket klokt beslut. Att bestämma att bryta innan någon hamnar på sjukhus är inte fegt, det var helt enkelt det beslutet som behövdes tas. Marie grät på kvällsmötet när hon pratade om det och det gjorde jag med. Alla ska med, och det går inte om någon har en bruten arm eller ännu värre. Saker vi inte ens vill tänka på. 

Men väl på hotellet så tog alla från första omgången en varm dusch och möttes i mitt och Saras rum. Okej, det jobbiga är att det finns två Sara i teamet och detta inlägg har handlat om båda, så ni får gissa er fram. Hur som helst, problemet var bara att alla våra kläder fanns i lastbilen som var med resten av teamet... Så vi satt i handdukar och täcken. Vad är privatliv, jag kommer inte ihåg...

Mina blöta fotsteg in på hotellet. 

Sara och Anna. Togaparty! 

Vi hade med oss Julie också, för att skapa mer plats i bilarna åt cyklisterna. Så himla go unge. 

Vi turades om att springa ner utan kläder för att köpa öl och snacks, men här kom servitören upp till oss. Han fick en lite chock, sex stycken tjejer i bara täcken och handdukar i ett rum hör nog inte till vanligheterna. 

Sedan började resten av teamet att droppa in och då blev det såhär mysigt och intimt. Vi har släppt allt var personlig integritet heter nu. Härligt ändå. Christian hade det ganska bra här tror jag. 

Sedan var det dags för middag. Soppa, skinka och melon, kött med typ fyra pommes, lite gråt till teammötet och nu är jag slut som artist. 

Vilket kanske syns lite på detta kortet. Jag var ungefär så trött som jag ser ut att vara. 

I morgon så är det ändrade planer. Vi åker tillbaka till där de bröt och kör 17 mil istället för 15 totalt. Allt för att alla ska få köra hela sträckan. Jag bryr mig inte, hade gärna börjat härifrån men det är inte mitt beslut. I morgon ska vi även få se tour de france, vilket kommer bli häftigt. Det känns bra ändå att veta att många bröt i det också idag, det är inte bara vi som har det förbannat tufft. Det är konstigt att man glömmer de härliga cykeldagarna så fort, när det kommer sådana här riktigt överjävliga. 

Banprofil. Kortare än väntat. Backigt som faaaan. Ni ser ju där i slutet. Först en brant backe, sedan muren, sedan ut ur huy och sedan tog det stop. Jag är nöjd med min insats ändå och förbannat stolt över att jag vågar ta jobbiga beslut trots att de är tråkiga att ta. Och Marie är världens bästa kapten, så är det bara. Säkerhet framför allt! 

Nu är vi nära slutet alltså. Knasigt. 

Vi hörs i morgon, då är jag i Franrike. Wow.