Varför ska man försöka vara någon annan när man kan vara sig själv?

Från att jag var liten kommer jag ihåg att min mamma brukade berätta för mig att alla lärare jag haft, från dagis och upp, alltid påpekat hur självständig jag är. Jag gjorde aldrig som alla andra, utan gjorde det jag kände för. Det skulle jag säga har präglat hela mitt liv.

6 år gammal på luciafirande. Alla de andra tjejerna var lucior, jag var tomte. Varför? För jag ville.  Jag har aldrig tyckt om att följa strömmen, och har aldrig riktigt brytt mig om vad andra tycker. 

Att jag dessutom är en introvert ensamvarg som trivs bäst för mig själv har också definierat mitt liv till stor del. När jag flyttade till Falun för att plugga så brukade jag ofta spendera helgerna för mig själv utan att träffa en enda person. Min mamma ringde och var orolig, "är du inte ensam?" Nej, jag är för mig själv. Det är skillnad. Jag är den som går hem först från fester för jag blir trött på att umgås, jag går gärna på bio själv och får ibland tvinga mig själv att tacka ja till inbjudningar till saker då jag oftast hellre är för mig själv. Det spelar ingen roll hur roligt något verkar, oftast vill jag inte.

Jag funderade ganska länge på huruvida jag ville cykla tvärs över USA i grupp eller ensam. Detta är ett av de tillfällen då ensamheten både lockar och skrämmer mig. Att göra det här helt själv är något som tilltalar mig, det är häftigt att bara vara beroende av sig själv och kunna bestämma över sina egna dagar. Jag vill inte göra ett eget "race across America", jag vill kunna ta god tid på mig och stanna där jag vill utan att känna stress. Vad är annars poängen med detta? Det var delvis därför och på grund av kostnaden som jag ganska snabbt sa nej till de organiserade cykelresorna, även om det verkar finnas flera trevliga. Att vara ensam på en cykelresa över ett helt land skrämmer mig lite eftersom jag är en ung kvinna. Men det skrämmer mig tyvärr lika mycket att gå ensam hem från bussen, och jag vill leva med mottot att man kan inte låta rädsla stoppa en. Skulle äventyr finnas utan den där rädslan som kan utmana en?

Så nu blir det till att cykla ensam. Jag och min cykel, plus en hel del packning. Men om jag förstått rätt så är det väldigt mycket folk som cyklar TransAmerica trail varje sommar, så helt ensam kommer jag inte att vara. Dessutom vill jag om tiden räcker till sedan vända söderut mot San Francisco och köra längs med kusten. Om jag sedan tänker vända tillbaka till Sverige igen? Det är ett helt annat inlägg...