Varför ska man försöka vara någon annan när man kan vara sig själv?

Från att jag var liten kommer jag ihåg att min mamma brukade berätta för mig att alla lärare jag haft, från dagis och upp, alltid påpekat hur självständig jag är. Jag gjorde aldrig som alla andra, utan gjorde det jag kände för. Det skulle jag säga har präglat hela mitt liv.

6 år gammal på luciafirande. Alla de andra tjejerna var lucior, jag var tomte. Varför? För jag ville.  Jag har aldrig tyckt om att följa strömmen, och har aldrig riktigt brytt mig om vad andra tycker. 

Att jag dessutom är en introvert ensamvarg som trivs bäst för mig själv har också definierat mitt liv till stor del. När jag flyttade till Falun för att plugga så brukade jag ofta spendera helgerna för mig själv utan att träffa en enda person. Min mamma ringde och var orolig, "är du inte ensam?" Nej, jag är för mig själv. Det är skillnad. Jag är den som går hem först från fester för jag blir trött på att umgås, jag går gärna på bio själv och får ibland tvinga mig själv att tacka ja till inbjudningar till saker då jag oftast hellre är för mig själv. Det spelar ingen roll hur roligt något verkar, oftast vill jag inte.

Jag funderade ganska länge på huruvida jag ville cykla tvärs över USA i grupp eller ensam. Detta är ett av de tillfällen då ensamheten både lockar och skrämmer mig. Att göra det här helt själv är något som tilltalar mig, det är häftigt att bara vara beroende av sig själv och kunna bestämma över sina egna dagar. Jag vill inte göra ett eget "race across America", jag vill kunna ta god tid på mig och stanna där jag vill utan att känna stress. Vad är annars poängen med detta? Det var delvis därför och på grund av kostnaden som jag ganska snabbt sa nej till de organiserade cykelresorna, även om det verkar finnas flera trevliga. Att vara ensam på en cykelresa över ett helt land skrämmer mig lite eftersom jag är en ung kvinna. Men det skrämmer mig tyvärr lika mycket att gå ensam hem från bussen, och jag vill leva med mottot att man kan inte låta rädsla stoppa en. Skulle äventyr finnas utan den där rädslan som kan utmana en?

Så nu blir det till att cykla ensam. Jag och min cykel, plus en hel del packning. Men om jag förstått rätt så är det väldigt mycket folk som cyklar TransAmerica trail varje sommar, så helt ensam kommer jag inte att vara. Dessutom vill jag om tiden räcker till sedan vända söderut mot San Francisco och köra längs med kusten. Om jag sedan tänker vända tillbaka till Sverige igen? Det är ett helt annat inlägg...

America Coast to Coast 2015

Som ni kan se så har min design ändrats lite på bloggen, det kändes som att det behövdes en uppdatering efter ha sett likadan ut under både Tour de Suede 2013 och Tour de Paris 2014.

Kommer ni ihåg då för en månad sedan ungefär när jag stod i Paris och var löjligt sliten och trött efter flera dagar i ösregn och med 1200 km i benen? När jag kände att njaa, jag vill nog inte riktigt cykla nästa semester?

Det har ändrats. Såklart. Man glömmer ösregn och belgiska berg så lätt. Min dröm har från början varit att cykla över USA innan jag fyller 30 (eller göra klassikern innan 30 men eftersom jag vägrar att köra Vätternrundan igen så har jag inte så mycket val...). Så nu är planerandet igång igen; jag gör research på cyklar, läser bloggar, kollar på kartor och tänker börja söka sponsring. Sist gick all sponsring till Barncancerfonden, och under själva resan nästa sommar så tänker jag samla in pengar till välgörenhet igen. Men detta kommer att bli en riktigt dyr resa, så först tänkte jag söka personlig sponsring. Vet du någon som kan hjälpa mig? Hör av dig! Allt som kan hjälpa till på resan uppskattas, från kartor till merinoullströja till flygbiljetter till en cykel. Varken Svarta Faran eller Gullan är riktigt gjorda för en liten cykeltur på över 600 mil tyvärr, fast jag kan ju inte påstå att det skulle vara tråkigt att ha ännu en cykel. 

Vilket äventyr, eller hur?

Jag har velat mellan transam trail (orange) eller att kombinera den med Western express (rosa). Nu blir det nog Transam hela vägen från Virginia till Oregon och sedan Pacific coast ner till San Francisco.

Tour de Paris dag 7, Soisson - Paris!!

När jag börjar skriva detta inlägget är klocka 01:30 natten till lördagen den 12 juli och jag är i Paris. Jag vet att om jag inte skriver det nu så kommer jag aldrig att göra det, så vi kör på. 

Vi trampade på från Soisson tidigt på morgonen som vanligt och 10 meter från hotellet fick jag direktiv att gå upp i draglaget. Bara att trampa fram och börja väcka liv i benen helt enkelt. I första backen skulle en av killarna i draglaget växla ner och helt plötsligt flög det cykeldelar över hela vägen. Hans växelöra hade gått sönder, och det är inte något man bara lagar sådär. Servicebilen fick vända om för att se vad de kunde leta fram och byta ut det mot. Vi väntade in dom ett litet tag men insåg att vi måste fortsätta trampa, så det var bara att köra på. 

Marie var förberedd inför Paris redan på morgonen. Notera drycken i fickorna. 

Vi trampade på genom backar och berg, och med en hel del punkor. Efter några mil började det ösregna igen. Vilken himla otur vi har haft alltså... Vi körde på, men det var riktigt tungt att dra i alla dessa backar i ett ösregn. 

Här hade det inte börjat regna ännu, vi väntade in en punka. 

Sara och Susanna. 

Christian med sin snygga rosa sadel. 

En av de läskigaste sakerna på hela dagen var när vi körde genom en liten by. Helt plötslig kom det en gigantisk hund springandes rakt emot klungan och kastade sig in bland oss. Så sjukt obehagligt. Jag låg längst fram så den missade mig och ingen körde omkull lyckligtvis, men jäklar alltså. Och helt plötsligt kom den upp på sidan av oss och sprang, den sprang med oss länge och kom så fruktansvärt nära. Usch! En hund som väger mer än de flesta i teamet mitt i en klunga, det kunde gått riktigt illa. 

Vi skulle "bara" cykla ca 11 mil idag, men ibland är det inte så bara när vi växlar mellan att köra i 11 km/h i uppförsbackar och max 30 km/h i nedförsbackarn på regnhal asfalt. Det gick så segt alltså, och jag blev supertrött. Vi stannade första gången efter 75 km och då visste jag knappt vad jag hette. Jag fick en kram av Sofie och då bara brast det, jag började såklart gråta igen... Den här ansträngningen dag efter dag bryter verkligen ner psyket totalt, varje liten grej känns jättestor och där stod jag och grät för att alla bara hejade på den andra tjejen i draglaget i uppförsbackarna och inte mig, ingen ropade att jag var duktig. Men jag är ju stark, jag är starkare än vad många nog har trott så de bara antar att jag klarar det vilket jag ju också gör, så det är ju egentligen en komplimang. Hur som helst, så kan det gå ibland, nu har jag gått vidare. Dessutom har jag fått så mycket uppskattning senare under dagen idag att jag har börjat gråta flera gånger. Jag kommer aldrig få tillbaka mitt rykte som badass efter detta... 

Efter lite fika körde vi på igen, nu inte i draget längre dock, skönt. Vi närmade oss Paris men var under enorm tidspress för att hinna till rondellen där alla rynkebylag skulle mötas 14:30. Med ca 20 km kvar vinkade vi hejdå till servicebilen för vi skulle bara köra cykelbana in i Paris. På de 20 kilometrarna fick vi över 10 punkteringar. Klockan tickade och till slut fick folk köra på fälgarna för vi hann verkligen inte stanna. 

Vi kom fram sent till rondellen, men lyckligtvis inte för sent. Teamen hade börjat rulla men vi hade plats 17 i ledet och hann med 5 minuters marginal. Tänk om vi hade cyklat till Paris i sju dagar bara för att missa själva incyklingen med fem ynka minuter. 

Jörgen, Sara, Patrick och Sara var glada över att vara framme med alla de andra lagen. 

Mia fick Rynke fastspänd runt sig, hur fin var hon inte?

Jag och Susanna var också glada över att vara framme. 

Sedan började vi sakta rulla genom Paris och det var så otroligt märkligt. Dessutom sprack det upp då och blev sol! Vi skrek och sjöng och hade oss och jag visste knappt vart jag skulle bli av för jag var så lycklig. 

Att cykla runt triumfbågen och sedan vidare mot Eiffeltornet, alltså wow. Jag tror knappt ni kan förstå känslan. 

Sedan kom vi till place vauban där alla skulle mötas. Jag hörde någon ropa Cecilia och där stod mamma och pappa. Då brast det igen. Jag började storgråta. Herregud med tårar det varit på den här resan. Och sedan körde vi igenom målet och bort till vårt tält och på båda sidor stod massor av folk som applåderade och ropade "bra jobbat". Vid det laget grät jag så jag knappt fick luft. Hoppade av cykeln, fick krama mamma och pappa som grät precis lika mycket och fick ett glas champagne av coreteamet. 

Efter lite bubbel så greppade vi tag i Marie och Robert, våra fantastiska kaptener. Vi tyckte att de varit torra lite för länge vid det laget. 

De fick bada lite. Det fick även Sandra som har styrt vårt coreteam och tagit hand om oss så himla bra. 

Härlig gruppbild, totalt kaos! 

Sedan var det bara att vinka hejdå till mamma och pappa, för att återigen greppa tag i cykeln för att köra de sista 6 kilometrarna till hotellet. Det tog emot att cykla igen kan jag säga. 

Vi körde (olagligt) på Champs elysees. 

Måste ju ha triumfbågsselfie också. 

Rena ben efter en dag i regn. 

Det var läskigt att köra i stadstrafik utan poliseskort, men vi kom fram. In i duschen, byta om för att hoppa in i taxis till en restaurang för sista teammiddagen.

 Jag åt singlar för första gången! Det var mumsigt. When in France tänkte jag och det var ju lyckat! 

Sara och Henrik hade det lite tight. 

Efter en riktigt bra middag med många fina tal och en del tårar (inte från mig denna gång, succé!) så tackade jag för mig och hoppade in i en taxi med några andra. 

Vi körde förbi Notre Dame. 

Klockan var närmare ett och jag hade knappt hållt ögonen öppna sedan jag hoppade av cykeln. Det kändes trist att lämna teamkompisarna, men jag är så stolt över allihop. Vi kom fram till Paris utan en enda skada, ingen hamnade på sjukhus eller behövde knappt ett plåster. Jag har spenderat den här veckan med några av de häftigaste personer jag känner och de har alla imponerat på mig. Jag är så stolt över att ha cyklat till Paris, och speciellt med fantastiska team Stockholm. Ni är grymma och jag är så glad över att ha fått uppleva den här stundtals fruktansvärda men även helt fantastiska resa. Nu är äventyret över för denna gång, vem vet när jag får tillfälle att skriva igen... Tvärs över USA på cykel kanske, då är det dags igen. 

Tack för att ni har läst och för alla fina kommentarer, jag läser allihop och blir så himla glad. Tack tack tack! 

Tour de Paris dag 6, Corbion - Soisson

Etapp 6 på tour de Paris inleddes i ett regnigt (!!) Corbion, men vi hoppade in i alla bilar och taxis för att åka till stället där de bröt igår. Efter någon timme var vi där och det hade slutat regna (!!), men det låg en tung dimma över landsbygden. Men det var varmt så det gjorde ingenting faktiskt. 

Susanna gör sin standarpose... 

Jag hoppade in i en taxi som körde som en galning på de små belgiska skogsvägarna. Var bara lite nervös. 

Men vi kom fram hela lyckligtvis.

Många cyklar på rad som hade fått åka i kylbilen till Frankrike där vi nu befann oss. 

Det var en väldigt vacker startplats. 

Vi hoppade på cyklarna och jag märkte direkt att min ena sko inte gick att klicka i pedalen. De har varit dåliga, men nu gick det inte. Körde två mil innan den klickades i, galet ändå. Att cykla med urklickade cykelskor är väldigt halt och läskigt men det gick. Vi stannade efter en stund och då fick Jörgen ta en pinne och krafsa ur gruset, sedan gick det lite bättre igen. 

Jörgen var väldigt snygg i sin platssäcksklänning för övrigt. Dock åkte den av snabbt, eftersom det var varmt och inte regnade (!!). Det låg en dimma i luften men lite fuktiga i 17 grader är inte alls lika jobbigt som dyngsur i 10. 

Målet med dagen var att hinna 13 mil till klockan 15, då vi skulle se tour de france passera förbi. Det var många backar men jäklar vad vi trampade på. Går ju lättare när det inte är så blött också. På en raksträcka körde vi i 38, det är väldigt väldigt snabbt. 

För att hinna så hade vi ingen förmiddagsfika, och jag är så dålig på att trycka i mig mat på cykeln. Mitt humör och energinivå störtdök efter ungefär 6 mil, och då lade en teamkamrat sin hand på min rygg för att putta. Mitt enda mål med resan är att ha cyklat själv ner till Paris, jag behöver ingen hjälp, så det kan vara så att jag röt till rätt ordentligt. Jag kan ha svurit. Det finns en chans. Men jag har bett om ursäkt fem gånger, jag lovar... 

Efter 95 kilometer var det dags för mat äntligen. 

Jag var då för hungrig och trött på grund av det höga tempot att jag kunde inte trycka i mig den där pastan. Jag fick en kesella istället, den hällde jag i mig. Coreteamet fixar så bra åt oss. 

Fin omgivning på lunchen. 

Sedan körde vi på som bara den. Långa jobbiga uppförsbackar men vi tog igen det på flacken och i nedförsbackarna. Med en mil kvar insåg vi att vi skulle hinna i tid till tour de france, på samma tid som vi igår körde 87 km körde vi idag 130 km. Imponerande ändå. Körde genom massor av små söta byar genom den franska landsbygden. ÅÅH, och jag blev så nöjd. Har muuat åt alla kossor på hela resan (de små nöjena förgyller...) och har aldrig fått någon respons. Men idag när jag muuade på franska kossor så reste de sig upp! Hurra, jag pratar alltså ko på franska! Okej, blev löjligt glad. 

Vi kom fram till den där platsen där vi skulle träffas, och här ser ni ett långt gäng rynkebyare som ska heja på touren. 

Susanna och jag. 

Glada på väg till platsen. Här gick jag sönder mina klossar under skorna för övrigt, men mer om det senare. 

Under den långa väntan så...

...använde Sara Janica som armstöd 

...hade Sofie och Vincent tävling om vem som kunde komma ner i spagat

...och jag tog en selfie med Frankrikes president. Sånt som händer varje dag ni vet. Han skulle också titta på touren. Här berättar Daniel och Lars att vi cyklat från Sverige, han imponerad. 

Sedan kom ledargruppen. Det gick fooooort. 

Och efter kom klungan. Helt galet vad fort det gick, och så tätt de körde alltså... Lite skillnad. Imponerande men läskigt. 

När det var över kom ett rynkebylag och körde förbi som vi hejade på. Sedan cyklade vi själva iväg också och då insåg jag att mina skor var helt värdelösa. Den ena gick att klicka i lite, den andra gick inte att sätta fast alls. Jag cyklade på i 15 kilometer men när någon fick sladd framför mig och jag bromsade hastigt och insåg att det var sjukt obehagligt att inte sitta fast så hoppade jag av cykeln. Med 20 km kvar var det återigen inte värt min säkerhet, så jag stank ner servicebilen istället. Den här doften av svettigt blöt hund som omger alla just nu är inte så himla härlig. 

Återigen fick jag kolla på klungan bakifrån, men jag missade ju inte precis något. Så kan det gå. 

Såhär såg mina skor ut när vi kom fram: 

Och nu har jag fått nya klossar, så här ska de egentligen se ut: 

Lite skillnad? 

Väl på hotellet så var det dusch, middag inne i stan (bland det äckligaste jag ätit, smaklös pasta och kycklingfilé) och sedan lite cykelputs. Nu är Gullan fin igen. 

Ni ser ju vilken backig dag vi haft på banprofilen längst ner. Jobbigt! Det är ju inte så att benen är pigga dag 6. 

I morgon anländer vi äntligen till Paris. Så himla sjukt. Jag kan inte förstå att den dagen äntligen är här. Längtar efter att få se mamma och pappa stå där och ta emot mig. 

Vi hörs i Paris hörni!