Tour de Suede - Jönköping till Ljungby.

God afton!

Om gårdagen definierades av regn och blåst, så kan jag meddela att denna dagen har bestått av sol och ljumma vindpustar. Inte alls vad jag förväntade mig, eftersom mina väderappar (och de ljuger ju aldrig, det vet vem som helst) igår sade att det skulle regna på morgonen i Jönköping och hela dagen i Ljungby. Jag var alltså inställd på en dag i regnkläder, men ibland har man turen på sin sida och blir positivt överraskad. 

Och ni vet hur man (jag) ofta tycker att frukostbuffér är ett slöseri för man (jag) orkar ändå inte äta allt man vill. Not a problem anymore! Det finns ingen gräns längre! Och i morse hade hotellet ett våffeljärn! Man kunde göra sina egna våfflor! Jag kan ha blivit lite väl överexalterad över detta. Oh well. 

Efter att ha ätit i en halv evighet så trampade jag ut ur Jönköping vid halv nio, och solen strålade. Så psykiskt jobbigt när väderapparna ljuger för en, men jag ska inte klaga...

Lämnade ett soligt Jönköping bakom mig, men överallt hotade de mörka molnen. Som sagt, jag hade regnkläderna på standby hela tiden. 

Och förresten, visste ni att Jönköping ligger i en grop? Så om man ska komma ut därifrån så måste man ta sig upp för en väldigt lång och väldigt brant backe? Mamma hade förvarnat mig, men herremingud. Jag trodde att jag skulle dö. Jag kunde knappt andas. Mina ben höll redan på att ta slut, och jag hade knappt kommit en kilometer från Jönköping. Hade jag varit vid mina sinnes fulla bruk så hade jag tagit ett kort. Nu svor jag mest bara istället. Ni kan se på diagrammet längst ner i inlägget hur brant backen var. 

Sedan såg vägarna i Småland mest ut så här. Soliga, raka, platta, tomma och med breda vägrener. Vem visste att Småland var cyklingsparadiset? Inte jag i alla fall... 

Gruppkort med Olle! Ser nu att jag visst svettades solkräm. Nice. 

Här försökte jag ta ett kort när jag cyklade. Tänkte inte på kameraremmen. Sånt som händer... Ser ni förresten vilken tur jag hade? Jag måste precis ha undvikit regnet här, för jag fick inte en droppe på mig! Lovely!

Cyklade längs med E4:an nästan hela tiden. Här på en fin cykelbana. 

OBS: denna bilden är absolut inte iscensatt! Kameran bara råkade gå av när jag satt där! Japp, det var vad som hände. 

Fooooood. Ungefär halvvägs så stötte jag på detta. Ganska överskattade ställen, de där Rasta, hade hellre tagit en quarter pounder på donken, men man tager vad man haver. De hade ju i alla fall eluttag så jag kunde ladda min mobil! Vanligtvis rör jag knappt den på hela dagen för jag är så rädd att batteriet tar slut, dels vill jag ju ha hela sträckan registrerad i strava, och dels behöver jag den i nödsituationer när jag är osäker på vägen. 

Så här såg det ut som sagt idag. Trodde aldrig att jag skulle uppskatta skog och platt mark så mycket. "Jag trivs bäst i öppna landskap" stämmer inte in på mig när jag cyklar... Skog skyddar bättre mot vinden!

Kom till Värnamo. Där var det soligt och fint. 

Och där började Lagan! Då kändes det verkligen som att jag började närma mig hemma. 

Det är inte ofta som cykelbanan är finare än själva vägen. 

Fint längs med Lagan. 

I Ljungby kommun! Ser ni för övrigt hur röda mina ögon är? De tycker inte om vinden heller, är inte alls glada på mig just nu. Aj. Här hade jag även vågat mig på att slösa på batteriet med att lyssna på musik för första gången på hela resan. Nu har kossorna och hästarna i Småland fått höra mig försöka sjunga alla stämmorna i musiken till musikalen Wicked så högt jag kan. Var nog jättefint. 

Fikapaus i en parkeringsficka längs med vägen. Alvbringstyle. Hade ju fin utsikt i alla fall. 

Framme! Klockan var inte ens 16, det gick med rekordfart idag. En helt fantastisk cykeldag helt enkelt, om ändå alla var så. 

Här bor jag i natt. 

Fantastisk bonnabränna. Måste införskaffa en gammaldags baddräkt som går från knäna till axlarna om jag ska våga visa mig på stranden i sommar. 

Dagens info. 118 km idag, och ser ni mooooonsterbacken i början? Uughh. Sedan var det smooth riding resten av vägen i princip. 

Jag har fått frågan "varför gör du detta egentligen?" väldigt många gånger nu. Jag blir lika förvånad varje gång, för varför inte? Jag vill inte leva mitt liv i en bekvämlighetszon där jag aldrig vågar utmana mig själv eller göra saker som kan verka lite galna eller där man inte vet hur det kommer att gå. Vad är det för liv egentligen? Det är ju så här man lär känna sig själv; när man utmanar sig själv både på den mentala sidan och rent fysiskt. Att vara rädd är inte en dålig sak, rädsla är något man ska utmana för att utvecklas! 

Jag har lärt mig hur mycket som helst om mig själv de här dagarna. Hur fantastisk är inte kroppen ändå som fixar detta? Visst jag har lite ont i händerna, armarna och knäna, men jag fixar det ju! Och jag måste säga att jag känner mig ändå oförskämt pigg. Jag är bara ännu mer peppad på att cykla tvärs över USA nu, jag kan göra precis VAD jag vill!

"Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. 'Varför då', undrade jag. 'Annars är man ingen människa utan bara en liten lort', sa Jonatan."

Dagens inspiration från en trött Cecilia, nedbäddad i sängen på hotellet klockan 19:25 en söndagskväll i Ljungby. Bröderna lejonhjärta var för övrigt min absoluta favoritbok när jag var liten, lånade den varje gång vi var på biblioteket i princip. 

I morgon bär det av på de sista milen till Halmstad! Vi ses vid målet...