Tour de Suede - Ljungby till Halmstad.

Goddag,

Sista cykeldagen, sista inlägget och rekordtidigt dessutom. Jag begav mig av från Ljungby vid tjugo över åtta, och började följa banvallsleden som är ett cykelspår som går mellan Halmstad och Ljungby. Hittade skylten precis utanför hotellet i princip, så det var bara att börja följa. 

Men helt plötsligt hamnade jag här. En byggarbetsplats. Och där fanns inga skyltar mot banvallen längre. Bara grusvägar med stora spetsiga stenar. Jag körde längs den vägen mot väg 25 en stund, tänkte att jag borde stöta på cykelleden men icke. Bestämde mig då för att strunta i cykelspåret och istället köra längs med väg 25 hela vägen istället, den går ju ändå raka spåret till Halmstad. 

69 km precis utanför Ljungby, en kort och härlig cykelsträcka hem. 

När jag var 15 km från Ljungby så mötte jag en vit bil som helt plötsligt började tuta och vinka (eller ja, bilen vinkade ju inte, men personerna i den gjorde det...), och där satt min systers bästa kompis med sin familj och var på väg till Astrid Lindgrens värld. Blev jätteglad, och fick massa ny kraft! 

Cykelskugga. 

Lyckades ta kort utan att få med remmen idag. Hurra! 

Så här såg dagen mest ut. Lite som Småland, fast med mycket mer trafik...

Länsskylt! Äntligen i Halland, och på skylten bakom står det Halmstads kommun men det syns inte för min kamera är för bra...

Det gick supersnabbt att cykla idag, men så tog jag knappt några pauser heller för jag vill mest bara komma fram. Mamma ville att jag skulle ringa när jag var i Simlångsdalen, så efter att jag ätit en specialare där (jag är i områden där de vet vad en specialare är igen, lycka!) så ringde jag hem. Mamma fick en chock för klockan var bara tjugo i tolv. Som sagt, det gick snabbt idag. Jag var hemma vid huset ungefär vid klockan 13. 

Här var jag vid Ön. Det är en ö som alltså heter Ön. Varför göra det svårt för sig? 

Smala vägar och mycket trafik idag. 

Och här, utanför Skedala så träffade jag äntligen på Banvallsleden igen! Bara 7 mil senare... Och Jessica, jag vinkade till hästarna och huset! :) 

Cyklade in i Halmstad och där mötte jag dessa två knäppskallarna, alltså mina föräldrar. De cyklade och mötte mig! Hur fina är de inte? Och med en svensk flagga och allt!

Jag såg ut så här, och fick en medalj också. Alltså, mina föräldrar <3 

Cyklade genom stan hem, fina blommor vid stadsbiblioteket. 

På väg hem, pappa var flaggbärare. 

Och titta hur det såg ut hemma... Fick en chock här också, det fanns till och med ett band jag skulle klippa. Jag kände mig verkligen väldigt välkommen! 

Tur att vi har snälla grannar som kommer ut och kan hjälpa till att ta kort. 

Fick klippa bandet, det var en stor ceremoni! 

Yay, mitt cykeläventyr var officiellt avklarat! Och vet ni vad föräldrarna mer har gjort? Jo, de har bokat massage till mig i morgon eftermiddag. Herregud, hur kunde jag ha en sån tur att få just de där två till mina föräldrar?

Hur skulle resans slut firas nu igen? Jo, genom ett bad såklart: 

Plums! Härligt och uppfriskande!

Jag och Hvita. Hon skällde mest på mig. 

Det där ser nästan ut som professionellt crawl, triathlon nästa kanske?

Och nu är jag framme i Halmstad. De kommande tre veckorna kommer att bestå av: 

Vila. 

Mat. 

Och att gå på promenader och mysa med denna damen. 

Sista dagen blev ett kort äventyr på bara 76 km. Den där backen ner efter 50 km, på vägen ner mot Simlångsdalen, det kan ha varit en av de bästa upplevelserna på hela resan. Ville sträcka ut armarna à la Meg Ryan i änglarnas stad men sen kom jag på hur den slutar så... Nej. 

Tack alla som har följt min resa, som har stöttat och peppat med fina, roliga och tankfulla kommentarer. Jag har verkligen uppskattat det jättemycket! Nu är resan över för denna gången, fast äventyret är verkligen inte över - det är nu det börjar! Men först vill jag ha en till cykel, en racer denna gången! Ingen som vill sponsra mig kanske? En vit scott speedster som passar en 165 cm lång kvinna. Tack.

Återigen, tack så mycket för allt stöd, ni är bäst. 

Cecilia

Tour de Suede - Jönköping till Ljungby.

God afton!

Om gårdagen definierades av regn och blåst, så kan jag meddela att denna dagen har bestått av sol och ljumma vindpustar. Inte alls vad jag förväntade mig, eftersom mina väderappar (och de ljuger ju aldrig, det vet vem som helst) igår sade att det skulle regna på morgonen i Jönköping och hela dagen i Ljungby. Jag var alltså inställd på en dag i regnkläder, men ibland har man turen på sin sida och blir positivt överraskad. 

Och ni vet hur man (jag) ofta tycker att frukostbuffér är ett slöseri för man (jag) orkar ändå inte äta allt man vill. Not a problem anymore! Det finns ingen gräns längre! Och i morse hade hotellet ett våffeljärn! Man kunde göra sina egna våfflor! Jag kan ha blivit lite väl överexalterad över detta. Oh well. 

Efter att ha ätit i en halv evighet så trampade jag ut ur Jönköping vid halv nio, och solen strålade. Så psykiskt jobbigt när väderapparna ljuger för en, men jag ska inte klaga...

Lämnade ett soligt Jönköping bakom mig, men överallt hotade de mörka molnen. Som sagt, jag hade regnkläderna på standby hela tiden. 

Och förresten, visste ni att Jönköping ligger i en grop? Så om man ska komma ut därifrån så måste man ta sig upp för en väldigt lång och väldigt brant backe? Mamma hade förvarnat mig, men herremingud. Jag trodde att jag skulle dö. Jag kunde knappt andas. Mina ben höll redan på att ta slut, och jag hade knappt kommit en kilometer från Jönköping. Hade jag varit vid mina sinnes fulla bruk så hade jag tagit ett kort. Nu svor jag mest bara istället. Ni kan se på diagrammet längst ner i inlägget hur brant backen var. 

Sedan såg vägarna i Småland mest ut så här. Soliga, raka, platta, tomma och med breda vägrener. Vem visste att Småland var cyklingsparadiset? Inte jag i alla fall... 

Gruppkort med Olle! Ser nu att jag visst svettades solkräm. Nice. 

Här försökte jag ta ett kort när jag cyklade. Tänkte inte på kameraremmen. Sånt som händer... Ser ni förresten vilken tur jag hade? Jag måste precis ha undvikit regnet här, för jag fick inte en droppe på mig! Lovely!

Cyklade längs med E4:an nästan hela tiden. Här på en fin cykelbana. 

OBS: denna bilden är absolut inte iscensatt! Kameran bara råkade gå av när jag satt där! Japp, det var vad som hände. 

Fooooood. Ungefär halvvägs så stötte jag på detta. Ganska överskattade ställen, de där Rasta, hade hellre tagit en quarter pounder på donken, men man tager vad man haver. De hade ju i alla fall eluttag så jag kunde ladda min mobil! Vanligtvis rör jag knappt den på hela dagen för jag är så rädd att batteriet tar slut, dels vill jag ju ha hela sträckan registrerad i strava, och dels behöver jag den i nödsituationer när jag är osäker på vägen. 

Så här såg det ut som sagt idag. Trodde aldrig att jag skulle uppskatta skog och platt mark så mycket. "Jag trivs bäst i öppna landskap" stämmer inte in på mig när jag cyklar... Skog skyddar bättre mot vinden!

Kom till Värnamo. Där var det soligt och fint. 

Och där började Lagan! Då kändes det verkligen som att jag började närma mig hemma. 

Det är inte ofta som cykelbanan är finare än själva vägen. 

Fint längs med Lagan. 

I Ljungby kommun! Ser ni för övrigt hur röda mina ögon är? De tycker inte om vinden heller, är inte alls glada på mig just nu. Aj. Här hade jag även vågat mig på att slösa på batteriet med att lyssna på musik för första gången på hela resan. Nu har kossorna och hästarna i Småland fått höra mig försöka sjunga alla stämmorna i musiken till musikalen Wicked så högt jag kan. Var nog jättefint. 

Fikapaus i en parkeringsficka längs med vägen. Alvbringstyle. Hade ju fin utsikt i alla fall. 

Framme! Klockan var inte ens 16, det gick med rekordfart idag. En helt fantastisk cykeldag helt enkelt, om ändå alla var så. 

Här bor jag i natt. 

Fantastisk bonnabränna. Måste införskaffa en gammaldags baddräkt som går från knäna till axlarna om jag ska våga visa mig på stranden i sommar. 

Dagens info. 118 km idag, och ser ni mooooonsterbacken i början? Uughh. Sedan var det smooth riding resten av vägen i princip. 

Jag har fått frågan "varför gör du detta egentligen?" väldigt många gånger nu. Jag blir lika förvånad varje gång, för varför inte? Jag vill inte leva mitt liv i en bekvämlighetszon där jag aldrig vågar utmana mig själv eller göra saker som kan verka lite galna eller där man inte vet hur det kommer att gå. Vad är det för liv egentligen? Det är ju så här man lär känna sig själv; när man utmanar sig själv både på den mentala sidan och rent fysiskt. Att vara rädd är inte en dålig sak, rädsla är något man ska utmana för att utvecklas! 

Jag har lärt mig hur mycket som helst om mig själv de här dagarna. Hur fantastisk är inte kroppen ändå som fixar detta? Visst jag har lite ont i händerna, armarna och knäna, men jag fixar det ju! Och jag måste säga att jag känner mig ändå oförskämt pigg. Jag är bara ännu mer peppad på att cykla tvärs över USA nu, jag kan göra precis VAD jag vill!

"Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. 'Varför då', undrade jag. 'Annars är man ingen människa utan bara en liten lort', sa Jonatan."

Dagens inspiration från en trött Cecilia, nedbäddad i sängen på hotellet klockan 19:25 en söndagskväll i Ljungby. Bröderna lejonhjärta var för övrigt min absoluta favoritbok när jag var liten, lånade den varje gång vi var på biblioteket i princip. 

I morgon bär det av på de sista milen till Halmstad! Vi ses vid målet...

Tour de Suede - Linköping till Jönköping.

Hejsan! 

Linköping till Jönköping, en dag fylld med regn och blåst. Jag är helt slut efter en väldigt ansträngande dag, men efter att nu ha duschat och ätit middag så är jag laddad inför turen mot Ljungby i morgon! 

Men först: etapp 3. Jag började med en enorm frukost innan jag trampade ut ur Linköping. Solen sken den första halvtimmen, men de mörka molnen hägrade redan. 

Vägen ut ur Linköping, klockan var strax efter åtta och vägarna än så länge ganska tomma. 

Hamnade mitt i en mysig liten by. Får se en del mysiga ställen på den här resan!

Och det är tur att mamma inte är med på resan, för då hade den tagit dubbel så lång tid med tanke på alla loppisar och små butiker med inredning som jag kör förbi längs med vägen. 

Som här. 

Eller här. 

De första milen går alltid så himla snabbt känns det som, här hade jag redan cyklat 57 km, klockan var 11:15 och det var "bara" 20 km kvar till Ödeshög, och jag trodde att jag skulle komma till Jönköping mycket snabbare än beräknat. Ha. 

Fikapaus som vanligt. Utöver lunchen så tar jag nog minst 5-10 pauser per dag. 

Ska vi döpa om denna bloggen till "Cecilia tar kort på det fantastiska svenska landskapet"? Det är ju ungefär bara det bilderna handlar om ändå... Men herregud vilket fint land vi bor i! Och jag är väldigt nöjd med min kamera, min iPhone hade knappast levererat så här fina bilder. 

Älskar vindkraftverk, tycker de är hur fina som helst. 

Och här kom det; ovädret. Solen sken till och från fram tills ungefär 12-tiden, men sedan...

...var det dags att plocka fram regnkläderna. Jag syntes bra i min illgula jacka i alla fall! 

Sedan kom jag fram till ödeshög och stannade på Rasta och åt. Herregud, vilka portioner jag kan äta just nu. Jag pratar enorma skogshuggarportioner. Och här lyste solen igen, på och av med regnkläderna... Ser ni cykeln precis utanför dörren? Måste ju hålla koll på den... 

Ungefär här insåg jag att det var nog inte lönt att ta av regnkläderna igen. Det regnade rejält över Vättern! 

Kameran fick stanna i sin väska under största tiden, men ibland tog ösregnet ett litet uppehåll och då kunde jag ta kort på den fantastiska utsikten. 

Som sagt, så fint. Och låt er inte luras av solen och den blåa himmelen, åt andra hållet såg det ut såhär:

Fast det är ju himla fint med den regnvåta marken. Förresten, ska vi prata om hur mycket det blåser vid Vättern? Det blåser jättemycket. Jag trampade, men i samma sekund jag slutade så stannade cykeln, så mycket blåste det. Jag fick till och med trampa i nedförsbackarna. Kommer ni ihåg när jag sa att jag skulle göra klassikern? Hahahahahaha... Nej. 

Fast himla vackert är det ju längs med vägen i alla fall. Långt där borta hägrade Jönköping. Fast först: mer blåst och regn! Här var jag ändå på väldigt bra humör fortfarande, jag kom till och med på mig själv med att sjunga "always look on the bright side of life". Jag vet, ibland är jag för positiv för mitt eget bästa. 

Jag måste lära mig att titta in i linsen och inte på skärmen som jag kan vika upp ovanför kameran... 

Sedan kom jag till Gränna, och där hade jag fått en specialbeställning.

Så jag gick in i denna lilla butiken för att kolla utbudet. 

Där stod en kille och gjorde polkagrisar, men jag skulle ju bara ha detta till min kära mor:

Hallonlakrits. Köpte 6 stycken strutar, nu har hon nog så hon klarar sig en stund!

Hur som helst, efter Gränna kom jag ut på en landsväg. Där blåste det jättemycket. Och det var jättebackigt. Och det ösregnade. Jag måste erkänna att mitt humör störtdök här. Bara 35 km kvar till Jönköping och det kändes som att jag aldrig skulle komma fram. Det blev dessutom så kallt att jag var tvungen att stanna och ta på mig en långärmad tröja för första gången. 

Man känner sig sällan så snygg som när man har en tröja nedstoppad i regnbyxorna. 

Det var dessutom dags för fikapaus! Ja, dessa passar 27-åringar också, jag lovar! Hur goda som helst och smidiga att snabbt trycka i sig.  

Äntligen såg jag Jönköping! Kändes fortfarande jättelångt kvar. Det regnade fortfarande. Och blåste. Jag var ganska arg. 

Framme i Jönköping och äntligen började det spricka upp. Jag cyklade längs med en cykelled mellan Huskvarna och Jönköping. När jag kom till centrum så började jag fundera på vad hotellet hette som jag skulle bo på. Tittade till vänster och precis bredvid mig låg Stora hotellet. Jag ville nästan gråta av tacksamhet. Checkade in, låste fast cykeln i bagagerummet och skyndade mig upp på rummet. 

Här bor jag i natt. 

Och ungefär så här pigg är jag. Den där duschen var helt underbar dock, jag har aldrig uppskattat att duscha så mycket som jag gjort på denna resan!

Jag smet ner till hotellets restaurang i bara strumpor, mina skor (har bara ett par med mig) var ju genomblöta. Beställde biff fast med potatisgratäng istället för pommes. Fick båda. Win! Åt upp precis allt. Som sagt, jag kan äta en del just nu...

Hur som helst, jag har nu gjort mer än halva resan och det känns bra! Humöret är glatt igen och jag är laddad inför i morgon! Då bär det av till Ljungby, jag hoppas på sol och att det är vindstilla. 

Nedan är lite info, hoppas det syns trots att jag behövt skriva på min iPhone idag. 136,7 km, det kändes! Ser ni även hur platt det var fram till att jag hade 35 km kvar? Just när jag är som tröttast, typiskt. 

För övrigt, tack för alla era fina kommentarer, både här och på Facebook! Blir jätteglad! 

Jag kämpar vidare, vi hörs i morgon! 

Cecilia